Nu har jag lagt upp bilder från resan på: http://www.facebook.com/album.php?aid=185364&id=557613828&l=ace520a04e
Här kommer hela berättelsen om vår Maliresa, hoppas den kan inspirera. Enjoy!
27:e decemberPodge efterlängtade resa mot sydligare breddgrader tog sin början den 27:e december 2009 ca kl 06, då iallafall jag (Stina) och Jonna lämnade vår etta på torget i Baggeby för att bege oss mot den rangliga Lidingöbanan. Det blå tåget rullade in mot perrongen i decemberkylan där vi stod, klädda i luftiga jeans och sommarjacka med lite för många tröjor under för att kunna röra sig smidigt med den fullpackade 65-litersryggsäcken på ryggen, sjalar, kepsar och tunna skor. För packat smart tyckte vi ändå att vi gjort! Kepsarna i skydd mot solen (och för att hålla värmen här hemma), de vida jeansen för att inte klibbas fast av svett i brallorna i värmen, men ändå en jacka för att hålla kylan ute under svala kvällar. De hade vi fått råd om av vår expert Reidun. ”Men malariatabletter, det brukar jag aldrig äta, rena råttgiftet. Finns ändå inga mygg i Mali..nästan.” var ett annat råd vi fick innan vi åkte. Men vi ville ändå känna att vi gjort vad vi kunnat, så vi inte stod där hela högen med malaria och inte ens försökt skydda oss. Så med i packningen fanns minst 6 Malarone-förpackningar, 2 olika myggmedel och jag tror alla hade var sitt nyinköpt myggnät. Nu var vi då verkligen på den säkra sidan och hoppades att odjuren skulle hålla sig på avstånd, om det nu fanns några...
På Centralstationen mötte vi Sonja som kom kånkandes på sin virveltrumma, några cymbaler och sin blommiga resekudde. Hon ville vara på den säkra sidan och ta med några egna grejer för att få ”sitt eget ljud”. Jonna hade med sin lilla synth i sitt knallorangea fodral igentejpat med silvertejp och jag själv hade gått extra på gymmet för att orka bära både tamburin och shaker med mig ända till öknen. Linn laddade rejält för resan och gick och inhandlade en helt ny gitarr av en enklare Fendermodell, så ifall något olyckligt skulle inträffa på vägen, skulle hon ändå ha kvar sin ädlare gura hemma. Micha hade bestämt sig för att ta med sin allra första bas, ”gam' bas'n”, och sedan lämna kvar den i Mali. Ge den som gåva till någon, väldigt fint!
Arlanda Express tog oss blixtsnabbt till flygplatsen där vi hoppades kunna checka in allt utom instrumenten för att ha så bra koll på dom som möjligt inne i planet. Efter en kopp kaffe och en hel del filmande av dösnack om hur spända vi var, lunkade vi bort mot incheckningen där allt gick vägen efter att en trevlig man försökt och till slut förstått vilka väskor, instrument och personer som skulle till vilket utrymme i rätt tid. En eloge till honom efter att fem brudar pladdrat på i sin egen takt och med sin egen version, oftast alla på en gång, om hur det skulle lösas. Äntligen vidare mot vår gate..och planet lyfte i tid ca 10.10.
Landar vid kl 13 i Paris flygplats Charles de Gaulle Airport och hittar till slut vårt bagage, men måste vidare till flygplatsen Orly där Royal Air Maroc flyger ifrån. Micha hade varit duktig och kollat upp vilken buss vi skulle ta – 3:an. Men när vi stod och väntade kom en taxichaufför fram och erbjöd att skjutsa oss dit för 15 euro istället för 19 som bussen kostade. Det skulle dessutom gå fortare. Vårt plan gick visserligen inte förns kl 20, men vi tackade ja och hoppade in i minibussen. Det första vi såg när vi rullade ut på den stora motorvägen var såklart en stooor IKEA-butik och vi kände att vi fortfarande var för nära Sverige. Vi längtade efter att komma långt ifrån vanlig vardag. Och det skulle vi verkligen komma att göra.
När vi tyckt att vi fördrivit tiden branog på Orly, ätit och strosat fick vi äntligen gå till incheckningen. ”Sorry, your flight has a delayed departure to 22.30 because the plane is not here yet”. Suck..men okej, eftersom vi skulle byta plan i Casablanca vid midnatt egentligen så skulle det planet vänta på oss tills vi kom dit iallafall. Tur! Med oss fick vi en handskriven stämpel:
BERTZ som restaurangen hette där vi skulle få en macka och en öl för besväret. Nice. Så vi satt där på
BERTZ i ca 4 timmar och fördrev tiden med diverse orumsrena skämt och historier. Tur (eller hoppas) att ingen fattade svenska, men våra högljudda skratt gick nog trots allt inte att missa trots blandade språkkunskaper. Under timmarnas gång hann vi även med en hel massa filmning av våra tidsfördriv på flygplatsen. Detta skulle dock straffa sig sen, då minnet tog slut i kameran i slutet av resan.
Framme i Casablanca 01.23. Alla pratade franska utom vi. Till slut fick vi reda på att planet inte alls väntat på oss och att det bara går ett flyg per dygn med Air Maroc, så det var bara att vänta tills 23.00 samma dag. Alltså ca 22 timmar senare. Men som tur var betalade Air Maroc ett hotell åt oss och de andra resenärerna som skulle till Bamako, Malis huvudstad denna afton. Betydde att vi skulle hinna se Casablanca oxå! Efter tillfälliga-visum-skrivande och stämplingar i passen hittade vi bagaget och kom ut i en väntsal. Jonna och Micha hittade till nån slags informationshörna där de sa att vi skulle följa efter en dam som skulle visa oss bussen som skulle ta oss till hotellet. Jonna ringde MC som väntade oss om ca en timme och berättade att vi kommer om ett dygn istället. Efter ännu mer väntande hittade vi ut till bussen och packade in väskorna. Väl inne i minibussen började jag och Jonna prata med ett par från Belgien. Vi frågade om de också skulle till hotellet. ”Vilket hotell? Vi ska åka buss nu i 6 timmar till en annan stad...” svarade de. ”AH! Inte vi!!” konstaterade vi. Så just innan den rullade iväg hann vi skrika till chauffören som packade och rycka ur alla våra väskor ur bagageutrymmet och även ge reklam för bandet och kasta åt dom några visitkort innan de for. Jaha, men nu var det ju bara vi kvar på hela parkeringen. Hjälp. Vem? Var? Hur? När? En man som inte alls såg ut att jobba åt flygbolaget, men som kunde några ord engelska försökte nog fråga oss var vi skulle. Vi fattade inget men sträckte fram den blå lappen vi fått av kvinnan i informationen där vi hoppades det stod var vi skulle. Mannen såg less ut men log och ringde några samtal. Han pekade på våra instrument och spelade luftgitarr, förhoppningsvis trodde han vi var kända rockstjärnor på turné. Men kanske tyckte han synd om oss eftersom vi varken hade manager, turnébuss eller koll på läget.
28:e decemberTill slut, vid 03.30 den 28:e december, rullade det in en minibuss i rondellen bland palmerna och apelsinträdet utanför Cassablancas lilla flygplats. Vi och två män till hoppade in i bussen med alla grejer och vi bara hoppades på att bussen skulle ta oss till hotellet och ingen annan stans. Efter att vår nya chaufför och mannen som hjälpt oss stått och skrikit på varann några minuter kom vi iväg och såg efter ungefär en halvtimme att vi svängde in på parkeringen framför hotellet Zenit. Hurra! Sängar, sova, vatten! ”Vatten? På flaska? Nej, det kostar...ingår inte nej. Om vi tar euro? Ja...men köket har stängt så vi kan tyvärr inte sälja nått vatten på flaska nu. Sorry.” GAH! Fem trötta och törstiga flickor fick nöja sig med nycklarna till rummet, och att det ändå bara var 3 timmar kvar tills de började servera frukosten. Hurra. Vi delade på två rum. Deckade fort. Jag och Linn hade ställt klockan för att gå upp och äta frukost, men det blev inget av med det. De andra tre hoppade iväg utan oss och fick i sig en brödbit eller två och framförallt vatten!
14.30 lokal tid (-1 timme) tog vi taxi in till Casablanca efter en välbehövd lunch på hotellet. Klimatet var verkligen annorlunda mot hemma. Shorts och en kofta funkade alles utmärkt! Vi åkte in till en välkänd marknad och gick förbi små butiker. Jag köpte nya Converse för en hunka, Jonna hittade en fin ask, en sån man blåser luft på elden med och Ray Ban solbrillor som vi var noga att pruta på. Sen kom Sonja på att hon glömt en sladd för att kunna ladda sin iPod så hon sprang runt i jakt på en sån. Till slut hittade hon en, begagnad och det var kanske den minsta sladd vi någonsin skådat, men den var viktig så hon tyckte det var värt att betala 80 spänn för den.
'Musiken är mitt liiiv....' HAHA!
Sen gick vi vidare, köpte färskt supergott bröd för en krona styck och frågade oss fram till moskén Hassan ӀӀ. Den var väldigt stor och fin. Där stannade vi ett tag och tog fina bilder i solnedgången. Sen tog vi taxi tillbaka till hotellet för att käka middag och vid 20.30 hämtade en minibuss upp alla som skulle med vårt flyg. Bussen blev fullpackad så vissa fick sitta på sitt eller andras bagage. Som tur var skulle vi bara åka i ca 30 min, den här gången..
På flygplatsen fick vi skriva en herrans massa turistvisum innan vi fick komma vidare men till slut landade vi i Mali ca 02.30 den 29 december!! Där möttes vi av Reidun, MC (grundarna av festivalen Sweden/Mali Voices) och Håkan (som planerade att engagera sig i festivalen och som hade med sig en inspelningsdosa och spelade in massor av timmar med musik och intervjuer under hela resan) som kom att bli våra kompanjoner under hela resan. När vi kom till MC's kompis Rafaels hotel som vi skulle bo på första dagarna, tog vi en öl vid poolen och drog sen ut på en klubb. Inte direkt som i Sverige där de stänger kl 2. Här var det dygnet runt som gällde. Där träffade vi en av Malis största artister som är vän med MC – Dji Bee Five. Han bjöd in oss att spela efter dom på en krog samma kväll. Hah, här har vi knappt hunnit landa och första spelningen är bokad. Hurra på riktigt! Så vid 06.15 gick vi och la oss i vårt rum på hotellet.
29:e decemberVaknade nästa morgon till strååålande sol och en hel massa plusgrader! Äntligen framme så det känns i kroppen! Insmorda i några liter solskyddskräm satt vi under palmerna och käkade omelett till frukost. På eftermiddagen krävdes ett dopp i poolen pga värmen. Skönt! Sen kom två fransmän på besök, Diego och Louis och sen även Oussama från Marocko. De spelade tillsammans med två killar från Mali, Ladji och koko tanjah , i ett reaggeband (utan namn än så länge) och skulle också spela på Sweden/Mali Voices. De saknade dock trummis, men skulle ragga upp nån under resans gång. Fransmännen hade varit i Mali i ca 2 månader redan och skulle stanna tills i början av februari, de andra bodde i Bamako.
Vid poolen blev min tidning Damernas Värld populär bland de afrikanska männen och en irakier då ett underklädesrepotage tydligen lockade. De såg väldigt försynta och nervösa ut medan de bläddrade i tidningen. Vi bara skrattade. Senare på eftermiddagen gick vi utanför hotellets murar och insåg var vi faktiskt var. Utanför strosade getter bland sopor som låg slängt på gatan. Husen längs gatan var helt i lera och barn och vuxna tittade nyfiket på oss medan vi gick längs gatan och filmade och fotade. I en ränna längs sidan av gatan låg sopor slängda och surnade i det smutsiga vattnet som inte alls hade något flöde. Antagligen var rännorna till för att forsla undan allt vatten under regnperioden och förhoppningsvis då även ta med soporna eftersom inte många har råd med sophämtningen, om den inte redan hade gått i konkurs.
Vid 23 åkte vi iväg tillsammans med fransgänget till baren vi skulle spela på. Första drog Dji Bee Five av några låtar och sen var det vår tur. De hade varit snälla och tagit dit en keyboard, men stativet var så trasigt att det ramlade ner hela tiden. Dessutom hade ju Jonna sin lilla synth som knappt fick plats, så hon fick hålla den i famnen och skippa keyboarden helt en stund, tills två män höll i varsin ände av stativet medan en tredje höll i Jonnas mic. Detta var en försmak på hur vänliga och hjälpsamma folket i Mali är! Sångljudet hade en klang, nån slags reverb, jag aldrig hört förut och som var otroligt svår att...lyssna till. ”Scenen” var dessutom väldigt nära bardisken och ingången till köket, så jag tror den stackars servitrisen fick sig några kängor av min tamburin, och kanske fick gästerna inte riktigt lika mycket öl i sina glas som de betalade för eftersom hon gick där fram och tillbaka med brickorna. Gitarren hördes otroligt tydligt medan Micha fick spela hårdare än någonsin för att lägga in den botten från basen som verkligen behövdes då kaggen inte flyttade många dammkorn. Men oj så kul vi hade! Och folk gillade oss, såg förvånade ut och...gav oss telefonnummer. Och till slut dansade dom! En fantastiskt spännande show som vi rivigt avslutade med Yellow thoughts's skriksång: MAMA HEEEELP!! Sen gick Dji Bee Five på igen och vi dansade till några sköna Bob Marley-låtar innan vi åkte till en nattklubb. Där dansade vi ännu mer och återvände inte hem till Ladji's boning förns vid 5 på morgonen kanske. Lite gitarr-jam lyssnade vi till men sen gick jag och la mig en stund. Kl 7 kom de andra och väckte mig och sa att vi skulle gå hem till hotellet. Trött, arg och less var jag medan de andra aldrig varit piggare kändes det som. När vi vandrade vägen hem bärandes på alla instrument fick vi skumma blickar av folk som just klivit upp och börjat göra frukost utanför huset. ”ça va?” mumlade vi (nästan det enda vi lärt oss på franska) till förbipasserande. Sängen kallar.
30:e decemberSkulle åka med bussen till Gao kl 16.00 men den var fullbokad så vi chillade på hotellet hela dagen, spelade gitarr, badade, snackade och åt god mat. Stina la sig först såklart (sov 11 timmar, hehe) medan de andra kröp ner i sängen en halvtimme innan vi skulle upp och åka till bussen.
31:a decemberKl 07.30 stressar vi iväg från hotellet, efter att ha tjafsat om taxipriset i ca 30 min, till busstationen och tränger in oss på en buss utan AC (gick tydligen sönder dagen innan?), inga fönster som gick att öppna, inga takluckor, fullpackat med folk och väskor överallt. Vi fick till och med sitta med sin väska i famnen första biten. Värmen steg mer och mer. 1200 km och 20 timmars resa till staden Gao väntade. Första 4 timmarna hade vi inget vatten heller, hade inte lyckats få med någon flaska från hotellet. På filmerna i min videokamera kan man se hur vi ser svettigare och svettigare och tröttare och tröttare ut ju längre färden gick, trots att vi sov en hel del, ingen orkade vara vaken i värmen. Tillslut stannade vi för lunch (frukost för oss). Vi fick slänga i oss riset med kycklingen som vi till slut fick och handlade några påsar med vatten, KALLT! Det bästa som kunde hända! Då skulle vi nog inte dö trots allt. Busschauffören hängde på tutan och det var bara att hoppa in i bastun igen. Vid korta stopp stack försäljare, oftast barn, in huvudet i bussen och ville sälja friterat bröd, läsk, kex och frukt till oss. Men vi fattade inte hur mycket de ville ha betalt och satt ändå fast eftersom vi lyckats sätta oss längst bak i bussen. Vi måste haft de värsta platserna. Under oss satt motorn och vattnet i påsarna vi hade på golvet var närmast kokat när vi plockade upp dem efter någon timme. Inte konstigt att alla kände sig febriga. Bussen tutade febrilt så fort getter, kor eller åsnor närmade sig vägen, som vissa sträckor fasen var värre är vägen mellan Rissna och Brunflo de värsta vårdagarna. Groparna tenderade till att ge oss whiplashskador kändes det som. Men varför klaga, det kanske bara var 11 timmar kvar! Bussen spelade ju till och med Malimusik (på högsta volym).
Efter middagspausen vid kl 19 och efter att jag och MC fått springa efter bussen då den for iväg utan oss efter att jag varit på toa, läste vi i Illustrerad Vetenskap att det skulle vara månförmörkelse på nyårsafton. ”Just det, det är ju nyårsafton!” vi konstaterade att vi missat den och undrade också om det var förmörkelse för hela världen samtidigt...? Fullmånen lyste iallafall upp det torra landskapet. MC pratade i telefon hela tiden och fixade grejer inför festivalen. Sen kom nån med några små plastpåsar med Ginton's London Gin som vi kalasade in det nya året på. Sekunden senare fylldes hela bussen av damm och vi gömde oss i våra sjalar för att kunna andas. Vi såg inte ens fram till rutan och vägen. Vid 22.30 somnade alla i förhoppning om att komma fram till Gao vid midnatt. Exakt 00.00 (lokal tid (vi hade tänkt fira nyår 2 ggr, ett maliskt nyår och ett svenskt en timme senare)) vaknade Sonja: ”Åh, Gott Nytt År!”, kollar sig omkring och inser att alla är deckade. Reidun vaknar till och utbrister: ”Äh, vi skiter i det där!” och de båda somnar om på stört. Kl 3 vaknar vi av att vi närmar oss Gao, vi ska bara genom en passkontroll. En snubbe i tjock dunjacka kliver in i bussen, klättrar över väskorna och kollar allas legitimation. Eftersom vi satt längst bak och han inte orkade klättra ända dit fick vi skicka fram passen, han tar emot dom, och försvinner ut. ”Va? Nej! Våra pass! Hallå...MC! MC! MC! Han tog passen!” kacklade sex galna svenskor. ”It's okey, we fix it..” lugnar MC oss och går ut för att se efter vad poliserna sysslar med. De stackarna kan inte haft mycket att göra. De tyckte det var absolut nödvändigt att skriva ner alla namn och hur länge vi skulle vara i staden och vad vi skulle göra. Ojojoj.
Vid kl 04 anlände vi tillslut till Gao! Väl mottagna av Ousmane och Abouzeidi som visade oss till huset vi skulle bo i över natten (morgonen) och bjöd på mat. Vi satt upp ett tag och firade det nya året med whisky i månskenet. Några timmars sömn väntade efter att vi försökt tvätta bort det tjocka lager smuts som såg ut som en rätt schysst solbränna på vår annars bleka hud.
1:a januariEn hel del trevligt folk dyker upp och vill hälsa på oss. Linn började av okänd anledning få ont i armbågen och knöt fast den i vinkel med sjalen. ”Typiskt! Vi som ska spela ikväll på festvalen!”. Alltid är det något..
Ousmane visar oss runt lite i staden och vi passerar bensinstationer bestående av ett tiotal 1 ½-liters glasflaskor fyllda med bränsle på små träbord här och var. Här kör alla moppe, så det är ingen mening att ha större kärl med bensin i antar jag. MS's familj bor i staden och kommer med lunch innan vi packar ihop och åker ner till Niger för att åka båt över till festivalområdet. På andra sidan floden såg vi ett stort sandberg, La Dune Rose, och vid dess fot ligger byn Koyma som är värdar för festivalen. Båtturen över floden i eftermiddagssolen tror jag vi alla sent kommer glömma. Det var som i en saga. Man kände sig fri och lätt. Färgerna var varma och alla satt bara och log. Vi var i paradiset. Sandberget närmade sig mer och mer medan vi passerade fiskare som tydligen inte hade problem med fiskelyckan i detta rika vatten. När vi närmade oss stranden på halvön såg vi en hel massa folk som väntade oss. Samtidigt kom en hel hög av barn och ungdomar springandes ner mot vattnet från byn. Vi fattade ingenting. Kändes som om vi var kändisar. Alla ville träffa oss. Första fram att hälsa var byns ledare. Sen flockades folk omkring oss. Vet inte om det nånsin varit en vit människa där förut. Alla hjälpte till att bära våra väskor och följde oss upp mot festivalområdet som inte låg längre än ett stenkast från floden. När vi kom fram berättade de att de byggt upp de ”tält”, fast som jag tyckte var hyddor, endast för att vi skulle komma. Det var 5 tält, gjorda av kupade trästommar som de knutit ihop med snören. Sedan täcktes tak, väggar och golv av mattor som byborna gjort av torkat och färgat gräs. Otroligt vackert!
Vi bar in väskorna i ett av täten och när jag vände mig om för att kolla mot ingången såg jag en hel drös med ungars nyfikna ögon stirra in i tältet. De äldre kvinnorna satt utanför och vaktade, barnen fick inte komma in. Jag vinkade till dom och alla skrattade, vinkade och applåderade häftigt tillbaka.
När jag fifflat fram videokameran och trängt mig förbi alla ungar såg jag scenen – en ”brygga” ca 2 m bred, kanske 7 m lång och 1 m hög stående på sanden bara några meter från våra tält. Festivalområdet var alltså inte speciellt stort, men mer unikt får man leta efter! Några hängde upp Sweden/Mali Voices-flaggan i en stor buske och man kunde väl säga att festivalen i princip var invigd. Sen gick vi vidare för att kolla i de andra tälten. Under en stor tältduk gjord av 2-3 kamelskinn satt några äldre kvinnor och spelade på olika rytminstrument, en calavas, en trumma och klappade i händerna, skrek och nynnade. Runt om trängdes massor av barn som tryckte in oss under tältduken när de såg att vi kom, så där satt vi och sjöng ett tag. Riktigt härligt mottagande!
Senare på kvällen anlände det lokala bandet från Gao som skulle inviga festivalen. Ett högljutt elverk kämpade på bakom tälten för att orka ge ström åt alla instrument, högtalare och de två strålkastare man satt upp mellan ett tält och en stolpe i marken. Till slut soundcheckade de och sen var det vår tur. Vi kollade allt ljud och spelade en kort bit på en låt inför hela byn som stod samlad i en ring en bra bit från scenen. Några män och pojkar höll koll på att de inte närmade sig scenen för mycket. Vi förstod aldrig varför...
Under middagen gick månen upp och lyste upp den ljusa sanden, och tur var det, annars hade vi inte sett ett dugg. Männen i byn, och bland dom byns ledare, satt bredvid oss när vi åt och vi sjöng några svenska låtar för att visa lite hur musiken från Sverige låter.
Vid kl 19 började det traditionella Gao-bandet spela. Vi hade förställt oss att alla skulle dansa runt som galningar och att vi kunde få lära oss ett och annat skönt Afrika-danssteg, men fortfarande lät de inte någon komma in på det stora dansgolvet framför scenen. Till slut fick några män lov att dansa och även en äldre kvinna kom in i ringen. Vi var lite rädda att vi inte skulle få vara med, vi gillar ju att dansa så mycket och kan verkligen inte stå stilla om vi känner gunget från sköna rytmer. Så vi smög oss in och tycktes vara välkomna, gött! Jag kan lova att även om vi i Podge många gånger varit galnast på dansgolvet på någon klubb nånstans, så har vi aldrig haft SÅ stor publik. Och jag gissar att de skrattade ganska mycket åt oss när vi försökte se lika avslappnade ut som afrikanerna när de nästan skred fram på dansgolvet, eller ja, sanden. MC rappade några låtar med bandet och det märktes att många ungdomar kände igen hans musik och texter då de stod på sidan av scenen och klappade händerna, men fick fortfarande inte lov att gå framför den.
När vi tillslut trodde det var vår tur att spela blev det stor uppståndelse bland byns medlemmar – någon hade stulit en påse av Reidun ur ett av tälten! Alla blev som galna och vi försökte mest förstå vad som hände. Tillslut hittade de mannen som hade sprungit iväg från festplatsen och gömt påsen i en buske längre bort. Han var mycket berusad och eftersom de flesta är muslimer där är det nästan ingen som dricker alkohol så de blev väldigt upprörda. Mannen bodde inte i byn utan hade kommit dit ändå. Självklart var han välkommen till festivalen, men inte för att stjäla! Ryktet vi hörde sen var att de bundit fast honom vid ett träd och väntat på att polisen skulle komma och hämta honom. Egentligen ville de binda fast honom på en ö och lämna honom där i en månad, men det blev tydligen inte aktuellt. Det här fick byborna och framförallt byns ledare att skämmas rejält inför oss, något sånt här hade aldrig hänt förut. Fast vi tyckte att det hela var ju över nu så vi ville spela. Men då ställde de in resten av kvällen. De sa även att klockan blivit för mycket så musiken skulle störa byborna som ville sova. Scenen var vänd in mot byn så ljudet åkte såklart åt det hållet. ”Okej, bara vi får spela imorn så...” sa vi medan alla drog sig tillbaka och gick till sängs. Vi i Podge, Reidun, MC, Håkan och ett gäng av våra nyfunna vänner gick upp på berget istället. Vi satt där direkt på den röda sanden och begrundade den vackra utsikten i månskenet och försökte förstå att vi verkligen var där vi var. Ofattbart. Där satt vi till sent på natten och jag gick såklart och la mig först, men jag kunde tydligt höra i alla fall Michaelas skratt trots att jag låg nedkrupen i min sovsäck i ett av tälten längre bort.
2:a januariDagen startades som vanligt med deras speciella kaffe, mjölkpulver, en hel massa socker och vita brödlängder. Sen anlände fransmännen Louis och Diego och resten av gänget i deras band Oussama, Ladji och Eric. Solen gassade så ett gäng gick ner till floden för att bada. Andra stannade inne i tälten och pratade om hur det är i Mali jämfört med Sverige. Sen visade några män oss runt i byn. Vi gick till deras gemensamma trädgård där de odlade en massa grönsaker, men de hade inget vatten draget så de hade problem med att bevattna området på ett bra sätt. De är sånt vi har tänk hjälpa byn med, att ge dem pengar för att kunna förenkla vardagen. Vi gick även förbi skolan, där hade de en pump ute på gården där de hämtade vatten och vi fick möjlighet att svalka oss i den tryckande hettan. Abouzeïdï, MC's kusin, hjälpte oss även att fixa våra sjalar som turbaner för att skydda mot solen. Sen passerade vi moskén, som såg häftig ut, men den fick vi inte gå in i eftersom vi inte är muslimer.
På eftermiddagen skulle byns ledare ha möte och vi skulle lämna de presenter vi hade med oss. Vi hade inte kunna förställa oss hur det skulle se ut här eller hur vänliga människorna var, så vi tyckte vi hade alldeles för lite presenter med oss. Reidun hade tagit med en hel del, trots att hon förlorat två väskor på flygplatsen. Många från byn samlades i en stor ring och männen satte sig ner och började prata. De pratade songhoï och vi fattade ingenting, men efter vissa översättningar fick vi reda på att de tackade så mycket för att vi kommit och tyckte att vi skulle känna oss som hemma, och sen diskuterade de festivalens framtid och att den skulle gynna byn och att MC hoppades på att få stöd från kulturministern. De pratade länge och väl och jag måste erkänna att jag nog blundade en gång. Men det var inte så lätt att hålla sig vaken i värmen när man inte kunde hänga med i diskussionen. De tackade för presenterna som bestod av kläder, leksaker, någon mobiltelefon, fotbollar osv. Och de tackade än en gång för att vi kommit. Men gud, det var ju vi som ville tacka. De behandlade ju oss som kungar! Vi visste inte hur vi skulle kunna säga tack tillräckligt. Men vi la till att vi gärna ville att alla skulle få vara med och dansa på kvällen.
Sen gick vi rundvandring i alla tälten då de ville visa alla saker de hängt upp och smyckat tälten med. De satt och gjorde smycken och mattor och visade olika kryddor och te:er som vi fick smaka. En man som gett Jonna en ring dagen innan (och kallade henne ”min kära”) målade de andra tjejerna med något rött på läpparna. Vi förstod inte riktigt om det skulle vara vackert att det var helt utsmetat även utanför läpparna, men vi skrattade, tackade och tog emot. Vi fick även smaka, någon som var liknande vår yoghurt som de skakade i en träbehållare innan den serverades.
I nästa tält fanns en säng som vi såklart lyckades ha sönder när vi satt oss i. Typiskt, men det verkade inte vara någon fara. Vidare kom vi till ett tält med en häftig sovsäck i. Man kröp in från sidan i en slags stor strumpa av flätat gräs och vek in en kant under sig så det var helt tätt. Sonja provade den och somnade efter bara 2 minuter, trots att vi var en hel hög som stog där inne och pratade i mun på varann. Ett eftermiddagsdopp behövdes! Klockan närmade sig fyra och än hade vi inte fått någon lunch så vi var rejält hungriga efter den lätta frukosten långt innan 12. Vattnet var underbart skönt och ett dopp behövdes verkligen för att få lite krafter tillbaka, och mat blev det när vi kom upp till tälten igen. Efter ännu en rundvandring med byns ledares närvaro och Oussmane som tolk gjorde att vi förstod mer av vad allt var och varför.
Innan kvällen spelningar vill vi bestiga berget. Om det inte hade varit gjort av sand hade det nog inte tagit så lång tid, men det är ju nästan som att pulsa i snö, så man var helt slut när man var uppe. Fantastiskt utsikt, men det hann bli mörkt på en gång eftersom solen går ner så otroligt fort. Här fotade vi hopp och volter utför berget innan vi gick ner för att ladda.
Kvällen kom och därmed spelningar! Men vi väntade och väntade och förstod inte vad vi väntade på...jo, de skulle be och tydligen hade en kille varit ute och simmat och nästan drunknat så han låg i koma nu och om han dog skulle vi inte få spela. Men till slut började Gao-bandet spela igen och nu hade de vänt scenen mot berget istället för bot byn, men lamporna gick inte att flytta så nu blev det motljus på scenen. Men spela kunde man!
Reggae-killarna, som inte hade nått namn på bandet, spelade efter det och de svängde som tusan! Och nu var många fler med och dansade. Riktigt kul! Men eftersom de inte hade någon trummis fick en kille från Gao-bandet vara med och spela och sen hoppade Sonja in på några låtar. Riktigt sköna låtar hade de! Alla dansade och många ungdomar kom fram och vill dansa med oss, det var roligt och väldigt kul att se att de fick vara med, även om jag tror många var blyga och stog på sidan och såg på. Sen rappade MC och då sjöng en hel del ungdomar med framme vid scenen, roligt att se!
Sen var det vi! Ljudet var skrönigt och diskant men vi lyckades spela några låtar och Koyma-borna såg lite förvånade ut men rörde på sig en hel del. Jag hade dessutom kollat in scenen inna vi klev på, men det skulle jag inte gjort. Den var helt skev, lutade som bara tusan åt ena hållet och såg inte ut att klara av mycket mer. Så det blev inte mycket hoppa av under framträdandet sen. Under sista låten kom även MC upp och rappade med oss, riktigt roligt och väldigt improviserat. Ousmane var flitig och filmade alltihop.
Sen blev det reggae-jamsession! Ännu mer folk på scen och jag var förvånad över att den ännu inte brakat ihop. Micha och Louis kopplade båda in sina basar, två gitarrer, Eric på trummor, Oussama på djembe och mikrofoner som gick från den ena till den andra resulterade i härligt gung. Även denna natt tillbringade vi på sandberget La Dune Rose.
3:e januariEfter mer bad och ännu ett långt möte med byns ledare där vi tackade för att de tagit hand om oss så väl och att vi hoppades på att komma tillbaka snart, var det dags att packa ihop och dra oss tillbaka till Gao. I med alla grejer i båten och vinka av byborna och ut på Niger igen. Men det känns självklart att komma tillbaka igen nästa år vid nästa festival.
Au revoir et Merci beaucoup Koyma!När vi kom tillbaka till Gao visste vi knappt var vi skulle eller vad vi skulle göra. Men MC berättade att vi skulle hem till hans familj. Så vi packade upp våra grejer på en kärra som en flitig åsna konkade på och sen gick vi längs gatornna kors och kvärs tills vi tillslut var framme. På gården där hemma möttes vi av MS's mamma, systrar och deras barn och kusiner. På innergården stod några getter fastbundna vid ett solskydd och de lagade mat över en liten eld mitt på gården. Där stod även stora baljor att diska och tvätta i blandat med grytor och kastruller. Runt gården fanns tre olika ingångar till olika rum. Vi var ju 13 stycken som kom och skulle sova över, men de hade väldigt många sängar eftersom de var så många i familjen så vi rymdes. Men då fick de ligga på golvet istället. Tänk vad de ställde upp för oss. Galet. Skulle någon göra så här hemma? Lägga sig på golvet och sova för att gästerna ska få de fina, sköna sängarna? Jag tvekar. Sen bjöd de på goda grytor av getkött och det var inga små portioner direkt.
På kvällen fixade MC en spelning åt oss och reggae-grabbarna på en bar. Väl där väntade vi på ett trumset som aldrig kom, så vi fick köra utan det. Inget piano fanns det heller, så vi riggade upp Jonnas lilla synth bara, och det gick ju lika bra det! En bas- och gitarrförstärkare och ett PA fanns det dock, så vi körde på. Riktigt rolig och annorlunda spelning. Sonja fick spela tamburin och shaker och agera mickstativ till Jonna, kul! Sen gick killarna på och då dansade vi som bara tusan! Inte många afrikaner som vågade hänga på mer än våra kompisar, sen blev det jam och alla fick hoppa in lite som de ville. Håkan spelade in allt såklart, han höll hårt i inspelningsapparaten hela resan. Det var inte direkt någon scen, utan ett dansgolv i mitten av klubben där vi ställt upp grejerna och dansade huller om buller mellan de som spelade. En härlig kväll med vår nyfunna familj!
4:e januariNästa morgon fick vi bevittna en getslakt ute på gården. Till lunch serverades getgrytan, det kallar jag närproducerad mat!
Försäljare kommer till gården och säljer vackra smycken och tavlor till oss. Sonja får flätor över hela håret av MC's systerdotter och vi bara tar det lugnt, sitter och pratar i skuggan och leker med de otroligt söta barnen som springer runt på gården. Sen kommer gitarren fram och vi bara njuter av att lyssna på de sköna reggaelåtarna som killarna spelar och sjunger några låtar själva. Sen somnar alla ute under stjärnhimlen på några madrasser på gården. Inte speciellt skönt, men mysigt!
Jag, Abouzeïdï, Sonja och Reidun tog två moppar och gled runt Gao för att leta uttagsautomater. Det var inte det lättaste att få ut en större summa pengar, så vi åkte runt en hel del för att få det att funka, men det slutade med att vi fick ta ut flera gånger ur samma automat, men det var värt det för det bästa av allt var all åka runt på moppe genom staden, otroligt härligt! Men utan vatten blev det väldigt varm så vi stannade på en restaurang för att köpa vatten och kanske ta en öl, men de hade inte vatten, så ölen kom in först, och det var den godaste ölen vi någonsin smakat. Den var så kall och svalkande just då att vi alla bara satt och log. Det kommer bli svårt att slå den.
5:e januariTidigt på morgonen åkte reggae-killarna med bussen till Tombouctou för att förbereda sig inför spelningen på Ökenfestivalen, Festival au Desert, senare samma vecka. De skulle försöka hitta en trummis på vägen också.
Vi som var kvar i Gao och blev sen bjudna på gethuvud. Jag smakade aldrig, men det gjorde Sonja, tror inte hon tyckte det var speciellt gott, men afrikanerna och Håkan åt det med glädje.
Sen skaffade resten av Podge flätor i delar av eller hela håret. Blev mer och mindre lyckat. Gjorde jävligt ont också!
Sen berättar MC att han fixat en spelning till oss samma kväll på en bar efter en gitarrist därifrån som också skulle spela. Så vid 00-slaget går vi genom Gao för att komma fram till baren och upptäcker att det är väldigt mörkt överallt. När vi kommer fram inser vi att strömmen har gått, men vi går in, beställer öl och hoppas på att den ska komma tillbaka. Vänta, vänta, vänta...alla är supertrötta och inget ljus kommer tillbaka. Jo, där kom det! Men var är han som skulle spela före oss? Då försvinner strömmen igen och vi ger upp. Lastar på de flesta instrumenten på en moppe som åker iväg genom mörkret medan vi går tillbaka till MC's gård.
6:e januariVi bokar en jeep i 3 dagar och packar in oss 9 personer (i en bil för 5) för att åka mot Ökenfestivalen i Tombouctou ca 7 timmars resväg bort. Vi packade i bara en väska och hoppades på att få spela på festivalen, så instrumenten behövde komma med de med. Väldigt fullt i bakluckan men för att alla skulle rymmas så fick tre stycken sitta där bak, fyra i baksätet och två fram. Vi hade en skön chaufför som körde väldigt bra trots den otroligt dåliga vägen. Vi blev tvungen att ta en omväg pga ”kidnappningsrisken” som UD varnat om och därför skulle resan ta 7 timmar istället för 2...typiskt. Under resan såg vi otroligt häfta berg, de var lixom som stora klumpar och med helt branta stup på sidorna, såg ut som nån sågat ut stora kantiga stenblock ur marken och ställt dit. Lustigt.
Vi tampades med hetta, svett och många slag i huvudet för de som satt i bakluckan under 10 timmar innan vi äntligen nådde färjan som skulle ta oss över floden till Tombouctou. Det var lång kö eftersom alla skulle till festivalen, så vi väntade inte på bilden utan gick på ändå och på andra sidan möttes vi av MC's kompis Elhadji som skjutsade oss till hans brors nybyggda hus (som inte var färdigt) där vi fick bo över natten. Jag, Sonja och Linn skedade på en madrass och de andra låg två och två, bra för att kunna hålla värmen. Jag mådde väldigt illa och somnade först igen.
7:e januariMed privata livvakter och guider fick vi eskort runt Tombouctou för att leta mer pengar. Vi fick tydligen inte gå själva för det kunde vara farligt för vita kvinnor att göra det. Sen träffade vi MC's kompis Papa S som också är artist.
Ökenfestivalen skulle börja samma kväll men innan i skulle fixa (gratis?)biljetter så ringde en dam som heter Chateau Cicci som äger en resebyrå, är bästa vän med presidentens fru och som sitter med i regeringen och sa att hon ville vi skulle komma och hälsa på henne på det hotell där hon var. Så vi åkte dit och där var även Malis kulturminister, Mohamed El Moctar. Vi fattade inte riktigt vad som skulle hända men helt plötsligt sa MC att hon ville att vi skulle spela på deras nya festival; Tamasonghoï i Bourem, lite norr om Gao den 12-14 januari. De bjöd även in oss på cocktailparty och middag i Bamako med hela kulturministeriet veckan efter. Men vi hade planerat att åka hem den 10:e januari, så vi kunde inte. ”Men Chateau kan boka om era biljetter om ni vill stanna”. Ah! Då måste vi ju stanna. Det här är ju galet! Sen berättade kulturministern att han skämdes som inte hade hjälpt till mer med Sweden/Mali Voices-festivalen, och han lovade att hjälpa till att betala alla band från Mali's resor till Sverige nästa gång. Och det är inte lite det! De ville prata mer med oss om Sweden/Mali Voices och dess framtid och tycker att det är ett väldigt bra projekt. Vi satt helt förstummade och förstod inte hur vi hamnat här bland dessa fina människor. Cocktailparty? Vi har inga kläder för det! Allt är smutsigt och vi kan inte ens deras språk. Men det spelade ingen roll tyckte MC och Papa S, vi var ju rockstjärnorna, allt vi hade på oss var coolt. Ööh. Okej. Bra! Så jag och Sonja åkte iväg till biblioteket där det fanns datorer med Internet, skrev ner våra bokningsnummer och gav det sen till Chateau. Sen var det bara att ringa cheferna och meddela att vi kommer inte hem till veckan, ni får allt vänta en vecka till. De flest fick grönt ljus, men även gult och närmare rött ljus blandade sig i, men vad kunde de göra? Vi satt på en helt annan kontinent och lekte stjärnor utan att göra oss till. Vi var ju ”the Swedish delegation”.
Efter en hel del trixande kom vi in på festivalen, som inte imponerade på oss så mycket. Ljudet var inte speciellt bra och det var mest lokala band som inte verkade ha mycket erfarenhet som spelade. Men senare på kvällen klev de större artisterna på. Vi träffade en del nya människor, lyssnade på en väldig massa traditionella touareg-band och sprang mellan scenen, tältet och kaffeståndet. Den natten somnade vi hos en annan kompis till MC. Fanns knappt nått utrymme för oss där, men vi la oss på en rad på golvet och somnade tvärt.
8:e januariVaknade rätt stela i ryggen och fick veta att en av våra vänner åkt in på sjukhuset under natten och låg med dropp. Vi åkte dit för att kolla till honom och ta med honom ifall han mådde bra. Sjukhuset var bland det läskigaste jag har sett. Vi kom in i en sal där det fanns några sängar, i en låg en liten kille och sov under ett tunt täcke och fullt med flugor i ansiktet. På golvet låg en annan med några anhöriga kring sig och i en säng låg vår kompis. Han såg ut att må relativt bra men behövde få mat i sig. In kom en doktor och nån försökte fråga om han kunde få gå hem. Jag gick ut för att kolla mig runt. I rummet brevid fanns toaletten och den var den värsta jag sett på hela resan tror jag. Med tanke på att det var ett sjukhus! Ursch. Smuts längs hela väggarna och som vanligt bara ett hål i marken. Man såg inte skymten av sterila verktyg eller nån slags trygg miljö. Jag visste såklart att det var sämre ställt här, men det här var ändå ett sjukhus! Inga torra kinder här inte. Det är så fruktansvärt orättvist och jag kände mig som en bortskämt snorunge. Jag måste rädda världen.
Efter att resten av dagen gått åt att försöka fixa våra gratisbiljetter, eftersom att vi skulle få spela enligt festivalens arrangör (som är vän med MC), så fick vi tillslut biljetterna! Jag hade dessutom hittat till en dator och kunde till slut, efter att datorn krånglat i en halvtimme, skriva några rader hem om vad vi hade för oss ute i stora världen. Under tiden låg de andra och snackade om resans romanser under en palm vid Hotel Tombouctou.
Denna natt spelade Bassekou Kouyate som var på Fröjdholmen i Jämtland på Sweden/Mali Voices i somras. Han är en av de största artisterna i Mali. Så efteråt hälsade vi på bandet och de kände igen några av oss från i somras. Kul!
Den här natten fick vi ett tält att sova i, men dessa var utan sängar, så vi la sovsäckarna direkt på sanden. Sen var allt sandigt. Men vi sov riktigt bra där!
9:e januariVi hade länge varit sugna på att rida kamel, men det blev aldrig av. Men sen var jag och Jonna ute på marknaden och kollade och när vi sen gick tillbaka till tältet gick vi förbi några kameler som låg och vilade så vi gick och frågade om vi fick hälsa på dom. Ägarna sa att det fick vi och frågade om vi ville sitta upp på dom. ”For free?” frågade vi, ”Yes, yes!” sa de, så vi kunde inte tacka nej. Men när vi väl vinglat oss upp på dom, tagit kort, gått några steg och sedan hoppat av ville de såklart ha pengar. Suck..efter en lång diskussion gick vi med på att betala en mindre summa för att få komma därifrån. Men aja, det var värt de, nu kunde vi ju säga att vi var de enda som ridit på kameler den här resan, haha! Tillbaka till jam i tälten och möten med nya människor. Träffade faktiskt några svenskar, kunde se det på kläderna, kända svenska kedjors välkända plagg.
Den här kvällen var det dags för reggae-killarna att spela, som nu hade ett namn – Native Vibes! Men de hade inte hittat nån trummis än så Sonja fick hoppa in den här gången också. Vi dansade och jag filmade för fulla muggar. De var det enda reggeabandet på hela festivalen, som för övrigt bara bestod av en scen. Publiken stod uppåt i en mindre backe, längre upp fanns små eldar att sitta och värma sig vid, för på natten blev det riktigt kallt. Svårt att säga hur kallt eftersom vi aldrig hade någon termometer, men man behövde lätt en jacka. Det hade vi ioförsig inte, men lite tjockare tröjor och sen virade vi in oss i sjalar.
Sen blev det tal om att vi kanske skulle få spel om det var så att något band inte kom, eller efter att allt var slut, att vi kanske kunna få gå på då. MC och Papa S jagade bossen av stället och försökte få ur honom om vi kunde få en tid eller fråga om det var säkert. Men vi fick aldrig några klara besked, bara att vi skulle stå med alla instrumenten klara vid scenen om vi skulle få kliva på. Det kunde vara när som helst. Några riktigt bra artister spelade sent på natten medan vi väntade, men till slut blev jag för trött och kall, så jag gick och la mig vid en eld och somnade någon timme. Väldigt skönt! Men vid 4-tiden på morgonen hade vi fortfarande inte fått spela och spelningarna på scenen övergick till jam med de grymmaste musikerna, så vi kände att det nog aldrig kom att bli vår tur.
10:e januariSå vi packade ihop alla grejer in i bilen och for mot färjan för att slippa den långa kön som skulle bli sen när alla skulle lämna festivalen. Vid 6-tiden kom vi fram och då var det redan kö, men vi tog oss relativt snabbt över till andra sidan och kunde fortsätta den 10 timmar långa färden tillbaka till Gao. Vid den här tiden hade alla åkt på magsjuka och varit dåliga i omgångar, men det var väl vad vi hade räknat med också..än så länge inget värre än så. Tillbaka hos familjen i Gao på kvällen där vår bästa Abouzeïdï tog emot oss.
11:e januariHemma hos MC hade de anställt någon som tvättade våra kläder innan vi skulle åka vidare. Otroligt vänligt och hon var väldigt skicklig med tvålen (våra vita klänningar har aldrig varit renare, blev inte ens så rena i tvättmaskinen hemma!). Samtidigt började både jag, Micha och Jonna få utslag över hela kroppen. Jonna och Micha hade mest, på armar, benen och till och med ansiktet medan jag hade bara på vänsterbenet men som sedan spred sig mot anklarna och armarna. Och man fick passa sig för att klia, för hade man väl börjat, då var det lika med blod överallt. Men det kan inte ha varit myggbett, för de kom av sovsäcken på natten. Måste varit nån slags ond sandloppa. Och vi som smörjde oss med myggmedel varje dag.
Håkan bestämde sig för att ta bussen till Bamako och spendera sina sista dagar i Mali där innan han återvände till Sverige, så vi vinkade av honom och lovade att skicka foton om han skickade inspelningar.
För att åka till festivalen Tamasonghoï i Bourem krävdes att polisen eskorterade oss den ca 2 timmars långa resan. Därför blev vi tvungna att åka och kopiera våra pass så att de skulle veta vilka det var de eskorterade. Så samma jeep och sköna chaufför (som inte kunde ett ord engelska) tog oss genom den verkliga ökenterrängen mot det lilla samhället Bourem. På vägen stannade vi hemma hos Oussmane där han tillagat get som vi slängde i oss innan poliserna stressade på att vi var tvungen att köra vidare. Vi trängde in oss i bilen med all packning igen och skumpade vidare genom sanden. Spännande och annorlunda resa fylld av skratt!
Väl framme träffar vi Chateau Cicci som har ett hus där och som inrett ett hus ute på gården endast till oss! Där finns riktiga sängar täckta med vackra tyger och mattor i alla möjliga färger runt om i hela rummet. Tänka sig att vi får det vackraste rummet. På gården gör kvinnorna sig i ordning inför invigningen av festivalen genom att sätta massa pärlor i håret och klä sig i vackra kläder.
Sen åker vi till festivalområdet och möts av samma uppslutning som i Koyma, barn och folk överallt, alla vill träffa oss, hälsa på och och ta på oss. Chateau visar oss runt och hon har låtit bygga säkert 30 tält, lika som be på Sweden/Mali Voices. Alla står i en ring och i ena kanten är scenen. Vi går längs hela längan och barnen sjunger och skriker och vi går in och hälsar på en massa folk i de olika tälten, alla lika glada av att se oss där.
Under natten startar de en väldigt högljudd generator precis brevid vårat hus, som inte har några dörrar att stänga, så det var bara att stå ut med. Men kändes som man vaknade med en generator i huvudet och det var som ett lock för ögonen som släppte när de stängde av den vid 7 på morgonen. Ahh!
12:e januariUnder natten hade både Reidun och Sonja blivit riktigt dåliga. De hade feber och ville mest ligga ner hela tiden. På gården utanför vårt hus satt kvinnorna och plockade tupparna som skulle serveras till middag. Så härligt att se att de verkligen lagar allt på riktigt här.
Helt plötsligt dök de upp ett par doktorer. De började undersöka och fråga Sonja och Reidun en massa saker, mätte blodtrycket, skrev recept på vad de skulle ta för medicin och rekommenderade till och med Reidun att åka in på sjukhuset pga sin feber. Men de ville ju vara med på festivalen och hade inte alls nån lust att lämna platsen nu. Så de fick några verktabletter och något för magen och vi hoppades på att de skulle bli bra.
På eftermiddagen var det invigning av festivalen som vi skulle medverka på. Så det vara bara för alla att bege sig till festivalområdet. Där hissade de Malis flagga, en sång/dansgrupp hade ett framträdande och Chateau höll ett tal. Jag satt mest och beundrade alla de vackra kvinnorna som satt runt om kring oss. Ganska långt bakom oss stod övriga byn i en halvcirkel runt scenen medan ”de rika” (och vi) fick sitta på stolar närmare scenen. De satt där i sina utsmyckade klänningar och speciella hårkreationer. För att inte tala om barnen som man bara ville ta med sig hem för de var så söta.
Efter invigningen mådde inte Sonja bättre men vi blev bjudna till kulturministern och alla hans undersåtar på middag i hans hus i byn. Han kom därifrån och det var därför de anordnade festivalen i just den byn. Han kunde inte mycket engelska men var väldigt trevlig och självklart hamnade just jag mellan honom och en annan högt uppsatt man. Vi utbytte några ord innan middagen kom in – två helstekta får (eller getter) fyllda med couscous i en härlig sås på två stora fat tillsammans med ett bröd som såg friterat ut. Bland det finaste man kunde få där! Vi satt på madrasser på golvet och tvättade händerna noga innan vi började ta för oss. Jag låg halvt ner för att nå till fatet som alla trängdes kring. Väldigt gott var det! Och kul att äta med fingrarna. Det hade vi ju gjort tidigare också, men det vi hade föreställt oss när vi hörde ”middag hos kulturministern” var dukade långbord med bestick och servetter. Men vi insåg snabbt att vi var på en annan del av jorden nu. Plus att det bara var männen som satt ner och åt med oss, de kvinnor som var där satt nog inne i huset och åt tror jag.
MC, Papa S, Oussmane och några kulturmän fortsatte prata om Sweden/Mali Voices och de verkade så engagerade. Jag blev helt inne i att lyssna på vad de sa när jag satt där brevid, fast jag inte förstod ett ord. Det syntes helt enkelt att de förstod varandra och hade samma idéer om vad det kan komma att bli. Otroligt spännande att se hur det blir nästa år och senare i framtiden!
Sonja mådde bara värre och värre och vi kände att om vi inte får spela ikväll så vet vi inte om hon kommer kunna spela alls. Så vi bestämde med ministern och Chateau att vi skulle få spela samma kväll och att de skulle komma och kolla senare. Det här var den största scen vi spelat på sen vi kom hit! Härligt! Sonja satt ihopvikt på en stol medan vi packade upp grejerna efter att några lokala förmågor rivit av några hits. Strax innan vi gick på scenen gick Sonja bakom ett hörn och spydde lite grann, samlade kraft och satte sig bakom trummorna. Vi hade ju ändå stannat en vecka extra för att kunna spela just nu, så det var bara att offra sig. Men fy vad hon kämpade bra! Hon var nästan grön i ansiktet och frossade av feber men behöll ändå leendet hela spelningen, så otroligt bra kämpat! Papa S och MC rappade några låtar med oss och längst fram vid scenen stod Chateau och kulturministern tillsammans med en hel hög viktiga människor och dansa medan vi spelade. Polisen gick dessutom runt scenen med stora vapen och kollade så inte för många personer stod framför den. Vi förstod aldrig riktigt varför. Efter första låten gick Chateau upp på scenen och pussade oss alla och en annan snubbe gick upp och tackade för att vi kommit. Merci Merci! Rolig spelning och samtidigt sprang en snubbe från någon malisk TV-kanal runt och filmade alltihop. Måste blivit lustig TV, men vi var med i alla fall. Oussmane filmade allt med min kamera.
När vi var klara kastade vi in oss i bilen och fot tillbaka till huset, Sonja behövde sova. Så vi la henne och Reidun innan vi satte oss i ett tält brevid och myste en bit in på natten. Sen var det dags att sova till ljudet av generatorn igen...
13:e januariAlla vaknade med ett ryck av att generatorn slutade surra och Reidun feberfrossade värre än någon vi tidigare sett. Vi försökte få kontakt med henne och fråga henne var vi var, men hon hade ingen koll. Sonja mådde också sämre med skyhög feber och magont men gick att prata med. Vi ringde ambulans och fick vänta bra länge innan de kom till gården. Under tiden skulle vi vara trevliga med Chateau som tackade oss igen för att vi kommit och gav oss presenter som presidentens fru ahde ordnat fram. Otroligt amitiöst! Vi kände att vi inte kunde ge något likvärdigt tillbaka, men vi får vörsöka ordna det när hon kommer till Sverige.
Till slut kom doktorerna och undersökte Reidun, gav henne dropp, konstaterade att hon fått malaria och la henne tillslut på båren, in i ambulansen. Linn och Jonna åkte med. Polisen hade även de kommit för att eskortera oss tillbaka till Gao. Sonja fick i sig några värktabletter och hon, jag, Micha, Abouzeïdï, Oussmane, MC och ”driver'n” tog jeepen. Papa S åkte med polisen tror jag i full fart genom den guppiga öknen mot sjukhuset dit vi anlände vid 1 på dan, hungriga. Reidun hade vaknat till lite och lades in i ett rum på akutavdelningen, men somnade på en gång. Där fanns även en till säng som Sonja la sig i för att vila, hon var helt utslagen av febern och värmen från bilen under den två timmar långa resan tillbaka. Plötsligt börjar de undersöka Sonja. Ingen trodde hon var så dålig att hon behövde dropp. MC, Papa S och Oussmane hade fullt upp med att översätta för oss vad som hände. Men till slut fick även Sonja dropp och vi bäddade in henne i någons sjal i värmen. Doktorerna skrev en lista på saker de behövde för att kunna behandla de sjuka så Jonna och MC åkte iväg för att köpa utrustningen på ett apotek. Vi andra väntade länge och väl men till slut kom de tillbaka och vi lämnade sjukhuset för att åka och äta mat. Dödshungriga efter en dag som denna! Längtade efter pizza, men eftersom restaurangen tydligen inte hade allt som stod på deras meny fick vi nöja oss med pasta och sås. Men mat som mat.
Sen åkte vi till MC's hus och chillade ett tag. Jag och Linn tänkte åka vidare till Bamako med bussen samma kväll, men jag somnade vid halv 9 så det blev inte av. Micha åkte och kollade till de på sjukhuset i alla fall under kvällen. Jag vaknade till av att hela Gao skrek när Mali gjorde 4-4 i en kvalmatch i fotboll på TV efter att ha legat under med 0-4.
14:e januariVi packar lite nya kläder och hälsar på sjuklingarna som mår bättre. De har fått nya lyxigare sängar och guvernören har varit och kollat till dem. Reidun är rastlös och är uppe och går men känner sig lite yr. Vi får reda på att Sonja också har fått malaria och hon ligger helst och äter inte mycket. Jonna och MC får köpa mer medicin och åker runt hela Gao för att leta rätt saker. Jag och Linn bestämmer oss för att åka med bussen till Bamako för att hinna vara där lite mer innan vi åker tillbaka till Sverige. Så vi går tillbaka till huset och packar våra saker och lämnar Gao vid 12 på dagen.
De andra stannar och får flytta in hos guvernören. Där får de egna rum och tillbringar natten. Men Sonja är fortfarande riktigt dålig och får bara i sig några Pringle's-chips lite nu och då och har fått med sig droppet. Jonna får i henne några tuggor ris och hjälper till ifall hon behöver spy.
15:e januariPå morgonen åker de till MC's hus och packar ihop sina saker och sen tar de bussen mot Bamako kl 12. Avsked från de nyfunna vännerna Abouzeïdï, Oussmane, Papa S och hela familjen-MC och sen en 20 timmar lång resa mot huvudstaden. Sonja får i sig några chips på resan och stå faktiskt ut hela vägen. Ännu en bravad från hennes sida!
Samtidigt anländer jag och Linn till Bamako där Oussama möter oss på bussationen vid halv 9 på morgonen. Bussresan gick mycket bättre än den förra. Inte lika många soltimmar och vi satt bättre till, kunde komma ut fortare och hade takluckor som gick att öppna trots att det var en grymt gammal och skitig buss. Så till ljudet av tamburinen som låg och skallrade ovanför oss på en hylla kom vi fram, helt utan hjälp från MC som hjälpt oss med allt hittills. Hurra!
Vi åkte hem till Oussama, han for till jobbet några timmar och vi gick och la oss en stund, duschade och när han kom tillbaka gick vi en promenad genom staden. Hamnade på ett café och drack underbart goda juicer. Linn började må dåligt igen, mest förkyld men även febrig. Vi gick och handlade lite och sen hem igen. Träffade reggae-killarna och hängde ett tag med dom, sen drog vi ut och käkade och sen vidare på en reggaebar där de skulle spela. Där hängde en massa skönt folk och jag gick upp på scen och sjöng med en äkta rastafariman. Haha, det var kul! Hem sent för att sova.
16:e januariJonna, Micha, Sonja, Reidun och MC kom fram till Bamako vår sista dag i Mali. Solen stekte som den gjort under hela resan och både Sonja och Reidun mådde bättre. Sonja tog sig ett bad i poolen vid Rafaels hotell där vi samlades igen, och efter det hade hon energi som aldrig förr. Skönt att se. ”Det var nästan värt att få Malaria om man får sån här överskottsenergi efteråt!” sa hon sen.
Dagen gick mest åt att ta det lugnt. Jonna for och köpte en calabash åt Sonja och hämtade efter många om och men ut våra flygbiljetter. Inte förns nu visste vi att och när vi skulle åka hem. Men oklarheter och lång väntan på svar har varit några av nyckelorden i denna resa. Gäller att inte vara stressad.
Senare på kvällen åt vi en god middag och for sen hem till Chateau. Vi skulle egentligen ätit middag hos henne, men hon hade också blivit sjuk och fått dropp, så hon hade just kommit hem från sjukhuset när vi kom dit. Hon visade oss runt lite i sitt hus och vi antog att det var så de rika bodde. Det såg inte direkt ut som hemma, men inte som hos MC heller, så det var något extra med det här. Hon bjöd på frukt och yoghurt och sen åkte vi till Oussamas lägenhet och ovanför honom bodde Lugie och de andra grabbarna. Vi satt uppe hela natten fast vid 2 tror jag att jag somnade. Sonja, Diego, Lugie och Louis drog ut på nattklubb och kom tillbaka vid fem, då var det dags för oss att åka till flygplatsen.
17:e januariKl 7 samma morgon lyfte vårt plan mot Paris. Väl framme där efter att vi åkte en taxi för 1500 kr mellan flygplatserna för att hinna med flyget till Sverige, sprang jag fortfarande runt i flipflops medan de andra resenärerna på flygplatsen gick i vinterjackor. Jag hade inte haft tid att byta kläder sen morgonen innan så alla gick och tog på sig den sedvanliga svenska utstyrseln – lager-på-lager. Även för att ryggsäcken inte skulle bli för tung för att få följa med hem.
Köpte mat och godis och grubblade över vad vi just varit med om. Jobba imorn? Konstigt. Vi som legat och slappat i tre veckor nu. Vi kom överens om att vi aldrig varit med om något liknande i alla fall. Och vad skulle kunna slå det här? Hur ska vi kunna förklara för de där hemma hur gästvänliga och snälla de var mot oss? Vi är nästan lite oroliga för hur de ska tycka det är att komma hit nästa gång. Ny mål har satts upp och planeringen inför sommarens festival i Jämtland är i full gång! Så planera in det redan nu mina vänner! Och nästa gång det blir i Mali, då måste vi få med alla som hade tänkt åka i år. De har verkligen missat något. Och tänk om alla kunde vara med och hjälpa till. Då skulle det blir världens bästa festival! Så många är redan engagerade i Mali, nu behövs ett större intresse från Sverige och det tror jag kommer. Det här kulturutbytet är unikt!
Stina Ljungberg
